Jag minns de första intrycken väldigt tydligt. Långa korridorer, långa människor och en lååååång väntan på att det skulle bli HT -10...

I sexan var alla blivande sjuor välkomna till öppet hus på Norråsaskolan. Badass som jag är var jag på öppet hus även när jag gick i femman. Man fick gå runt i skolan, träffa lärare, titta på arbeten elever hade gjort och lyssna på information.

Jag minns att när jag irrade runt i den stora (hosthost) byggnaden lade jag märke till hur långa korridorer det var (hosthost), hur lätt det var att gå vilse (hosthost) och hur stora och coola alla eleverna var (hosthost). Den lilla korridoren vid 051 och 052 som tog en mellan "lilla ljushallen" och rummet vid mackan var hur lång, trång, mörk och läsig som helst. Haha, är den ens över 5 meter lång?? Fast den var ju i och för sig ingenting jämfört med korridoren som går från entrén förbi expeditionen och vaktis ställe. Den korridoren var oändligt lång, tog aldrig slut. Egentligen tar det inte ens en minut att gå från korridorens början tills dess slut, men det var inget jag visste då. Allt var så ofantligt stort för 3-4 år sedan!

Bildkälla

Efter öppet hus-kvällen gick tiden hemskt långsamt. När skulle kuratorn komma så man fick välja kompisar till sin blivande klass? När skulle klasslistorna komma? Och när skulle jag få åka och träffa min blivande klass?

När har vårterminen tänkt ta slut egentligen!?!?

Men de dagarna kom till slut I alla fall. Valde kompisar till den blivande klassen och fick till slut träffa min klass, 7c, under några timmar. Gjorde lite samarbetsövningar och lärde känna varandra lite. Var helt uppe I det blå när jag kom hem därifrån. Allt var sååå roligt och sååå spännande och jag längtade sååå mycket!

Dock fanns det nååågra orosmoment. Hade hört rykten om dålig mat och läskiga lärare. Dock var maten oftast ätbar visade det sig och lärarna var hur snälla som helst. Var även rädd att gå vilse eller glömma/tappa skåpsnyckeln, men den oron försvann direkt, det var så mycket annat att tänka på och så många bra saker så allt dåligt glömdes bort helt.

Lilla Elin har utvecklats mycket.. Gått lite upp och ner. Dock mer upp än vad det har gått ner - både självsäkerheten, galenskapen, kunskapen och vikten (mat är gott!).

Men i alla fall... Sjuan flöt på. Åttan flöt på. Nian flöt på.

Var med I det vinnande stafettlaget på skogsvallen i åttan och i nian, och i nian kom jag även fyra i häcklöpningen. Boda borg, film-/pizza-kväll och såpafotboll med klassen minns jag också väldigt väl. Var Simba på en Disney-musikal i åttan. Var pianist och skötte backing vocals i en ABBA-musikal nu i nian. Har spelat elaka figurer på teateruppgifter på svenskan i både åttan och nian. Har fjantat mig i korridoren med mina vänner hur många gånger som helst. Jag minns även all stämsång i korridoren. Jag minns när jag sprang runt med en hundbajspåse på huvudet.Och jag minns alla gånger jag burit mina kompisar på min rygg eller tilllåtit dem (och även inte inte tillåtit dem) fläta och fixa med mitt hår. Ingen av dessa saker kommer jag någonsin få uppleva på samma sätt igen.

Men nu står jag här. Eller sitter gör jag ju egentligen. Har slutat nian. Har väldigt svårt att fatta att det verkligen är slut. Jag kommer aldrig ha en enda lektion på Norråsa mer. Kommer aldrig sitta och slöa i korridoren med mina klasskompisar. Klassen, som jag är van vid att träffa varje dag, kanske jag träffar på någon återträff om något år. Och jag kommer träffa enstaka personer i korridorerna. Men vi kommer aldrig vara 9C igen. Vi kommer vara ett gäng människor som vi en gång kände och gick i samma klass som. När jag insåg det, när vi kramades adjö i klassrummet efter att ha fått betygen, bröt jag ihop. Jag har inte gråtit på hur länge som helst, men nu gjorde jag visst det. Jag har, som sagt, inte riktigt fattat allt än och just nu är jag ganska tom, men jag vet att jag kommer sakna 9c hur mycket som helst!

Jag vill bara tacka alla i 9c, och även de jag lärt känna utanför klassen, för tre helt fantastiska år! För jag menar... Jag är inte den som brukar gråta, som ni säkert vet, och det krävs mycket känslor för att jag ens ska fälla en enstaka tår. Och nu grät jag verkligen. Hur många tårar som helst... Förklarar det hur mycket jag kommer sakna Norråsa och framförallt er? Alla ni galna, snälla, retsamma, söta, omtänksamma, smarta, glada, knasiga, nördiga, tokiga, tröga, roliga människor... Jag glömmer er aldrig! ♥

(Ni som orkade läsa hela inlägget kan få lite solrosfrön nästa gång vi träffas!)

 

joanna-livet med asperger

16 juni 2013 19:29

Hej tänkte bara tipsa om att jag just nu kör veckans blogg där du har chansen att bli länkad inför mina 200-600 unika läsare dag:)
http://www.domkallarmighannes.com/2013/06/veckans-blogg_16.html

Så passa på att gå in och ta dig en titt:)
Om du inte gillar sådana här kommentarer eller redan fått en liknande så ber jag om ursäkt och hoppas du får en underbar dag:)
kram

http://domkallarmighannes.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!   Nu är det över ett halvår sedan jag uppdaterade någonting här, men jag tänkte att ifall det skulle vara så att någon fortfarande kikar in här ibland så kan det ju vara roligt om det helt plötsligt finns något att titta på ^^ Hade för ca ...

Det är helt otroligt vad aktiv jag är här! Eller inte....   I söndags kom jag hem ifrån Landslaget i Blåsmusik, där jag i typ nio dagar repat med drygt 60 andra unga musiker från olika håll i landet. Vi hade även konsert i fredags samt söndags oc...

Såhär kan det se ut när jag övar. Men oftast går det inte såhär fort XD     För att se videor direkt när de kommer ut, kolla in min youtube-kanal ^^ ...

Här är en video som lades upp i slutet av maj, samma dag som jag tog körkort. Får se om ni tycker bättre om videon än de två som tummat ner videon på youtube haha ;)     För att se videor direkt när de kommer ut, kolla in min youtube-kanal ^...